1+2

Jag börjar tänka i natt, till en början kliar det bara oroande & sedan ligger jag i min soffa och tittar upp i taket med det där gnagandet i allt som finns kvar av mig. Jag klär inte i ensamhet. Och så somnar jag aldrig. Kollar på klockan då och då, hör när allt börjar vakna omkring mig, börjar kunna urskilja deltajer i rummet igen & undrar vart alla bilar tänker ta vägen så tidigt på morgonen. 08.53 och ludd i huvudet, för efter ett dygn nästan konstant vaken gör mig lite svag i sinnet.

Tillsammans med Håkan dricker jag Oboy, kollar på gamla avsnitt av Clark Kent (på den tiden då han fortfarande var tjusig som sjutton) & tänker att jag borde låta mig själv bara glida med istället. Fast det är svåraste är ju att bara lämna hjärtat rakt ut och inte längre styra över det. Så i natt tänker jag på vad jag bryr mig om nu;

Den där kattungen någon gång i framtiden, ett litet hus på landet. Lukten av Praha i näsborrarna och under fötterna. Någons händer kring höfterna när du sover, små kyssar på axlarna & andetag lite för nära. Bränna sig på tungan av alldeles för varmt té, böcker som tar slut alldeles för fort. Den där känslan av pirr i kroppen när man efter knarrande snö återigen möter våren & Ronjas vårskrik har aldrig känts skönare i halsen. Brev i brevlådan från Vanja & få krypa in i hennes liv en stund och sakna så det gör ont i varenda kroppsdel efter just henne. När sommarnätterna känns som om de aldrig ska ta slut fast det gör dem men tre på natten känns de fortfarande eviga.

Kan fortfarande inte somna, men det kliar inte lika mycket nu & Clark Kent fortsätter rädda världen. Så sömn kanske är överskattat. Puss.