Hej!
Jag har bytt domän, eller åtminstone så kommer jag inte besöka den här sidan mer. Det är lite för mycket tråkigheter och alldeles för lite inspiration och kärlek på den här platsen. Vill ni se mer av mig så kan ni slänga in en liten kommentar här eller ett mail eller liknande så ska vi fortsätta träffas du och jag.

Så jag säger på återseende mina damer och herrar.

(jag återkommer snart, tänkte bara tala om medans jag kikade in i här hur otroligt tjusiga människor det finns, för oj vad ni kan få mig att rodna 01:53 en vanlig söndagsnatt. underbara ni.)

Alex Winter är så äckel-snygg (mannen till höger) och Sweet thing har gått på repeat ett tag här hemma. Så medans jag städar/lagar mat/tvättar så sjunger dessa fem grabbar för mig, det är ju ändå en rätt fin sysselsättning på så vis. Nu ska jag göra mig i ordning och åka in till mina tjejer.

Jag vet att den här bloggen är tråkig och tom och jag ska skriva om kärlek igen men just nu så är hela min kropp tömd på känslor och slentrianen i min vardag bidrar inte direkt. Så jag låter kroppen bestämma lite för tillfället men återkommer förstås när skrivlusten åter hinner fatt mig.

På återseende.

Det behöver hända något nu.

Living is easy with your eyes closed

vi famlade, vi föll. vaknar med uppskrapade handflator, ofrivilligt blödande hjärta.

fanfanfan.
Klockan 03.00 på natten.

Jag har alltid haft en förtjusning till Penn Badgleys karaktärer och ikväll slog jag mig ner för att se Easy A som flertal rekomenderat mig att se och förstås blev jag inte besviken. Förutom att filmen är helt fenomenalt gjord så är han ju ur läcker.

Den här dagen är enligt statistik den dag då flest människor är deprimerade läste jag på Alex Schulmans blogg. Jag känner mig låg och allmänt minus om man ska mäta det i hanses räkning.

Därför har jag vald ensamhet idag. Dammsugit, tvättat, dammat, torkar golv, fixat alla viktiga papper, lagat mat och bäddat rent ihop med Rihanna och diverse andra. Nu tar jag min ömma kropp ner till gymmet några timmar. För att glömma den här hopplösheten som ligger och skvalpar innanför bröstkorgen.

Jag tror det är dags för våren att komma nu, det känns så.

jag saknar att känna mig behövd tror jag.
letar efter saker att hålla fast vid men känner att jag bara famlar.
uppflugen i soffan med familjen, skrattar åt solsidan.
känner mig mer levande än någonsin.

Det här är så himla fint så jag svimmar nästan.

När det känns som hjärtat ska falla sönder för inkorgen ekar fortfarande oändligt tomt utav osvarade sms, du väntar idogt på telefonsamtal som inte kommer, du känner tyngden av ett dåligt samvete, tyngden av ett ont hjärta och så svettas du alldeles makalöst efter fjärde dagen på gymmet i rad och du blir förbannad för kroppen strävar emot dig men så plötsligt vaknar du upp ur ett vakum, ett annat tillstånd. Det händer två gånger under tiden som det spänner av träningsvärk i vaderna.

Jack Johnson börjar sjunga i högtalarna, ljuv stämma och sedan direkt efter Cee lo green. Som för att säga livet Hanna, det är livet som beter sig så här. Och i den stunden så är det någon där uppe som tänker på mig och jag njuter av att veta att det är hela 35 minuter kvar att gå på bandet innan jag får torka mig i pannan och åka hem igen. Men det gör liksom ingenting längre. Allting har runnit av mig tillsammans med dem.

Att någons lite raspiga stämma och inställning av att livet kan ta sig själv någonstans kan få en att ändra hela sin sinnestämmning. Det är väl alldeles fantastiskt. Faktiskt.

Jag tackar så mycket för livet och hur mycket det får mig att känna varje dag.

Det är ju vi som sitter här, mot världen.

Jag älskar er.

Hur kan man längta till gymmet? Vad har hänt med mig, vart har den riktiga Hanna tagit vägen?